Riskfaktorer

En oberoende informationstjänst.

Innehåll

Riskfaktorer

Rökning är en riskfaktor

De flesta patienter som har parodontit är rökare och röker mer än 10 cigaretter per dag. Undersökningar som har gjorts, visar att rökarna genomsnittligt förlorar mer tandfäste varje år än icke-rökarna trots samma munhygien.

Tyvärr är det samtidigt så, att behandlingen av parodontiten hos en rökare går långsammare och försvåras om patienten fortsätter att röka. Läkningen går långsammare. En viktig del av den inledande behandlingen är därför att motivera patienten till att vilja sluta röka. En remiss till en rökavvänjningsklinik kan underlätta denna del av behandlingen.

Det som i fortsättningen sägs om behandling och läkning gäller för icke-rökare eller patienter som slutat röka.

Diabetes kräver uppmärksamhet

Ett litet antal sjukdomar kräver särskild uppmärksamhet av tandläkare och patient med hänsyn till tandlossningssjukdomen. Diabetes är den vanligaste av dessa. Problemen är som regel små för de diabetespatienter som har en väl inställd diabetessjukdom. Parodontiten kan behandlas i stort sett som vanligt och med gott resultat. Det är dock särskilt angeläget att inflammationer i tandköttet liksom andra infektioner behandlas på ett tidigt stadium. Kontrollera hos tandläkare eller tandhygienist minst var 6:e månad för att få hjälp i tid och stöd för en bra munhygien.

För diabetespatienter med svårinställd och problematisk diabetes sker ett samarbete mellan tandläkaren och diabetesläkaren, så att man tillsammans försöker hitta behandlingsvägar. Behandlingen kan då skilja sig något från den behandling som beskrivs i TandvårdsGuiden och kan bland annat även omfatta behandling med antibiotika.

Det kan inte uteslutas att en pågående parodontit har en negativ inverkan på möjligheten att hålla diabetessjukdomen under stabil kontroll. Behandlingen är därför särskilt angelägen.

Tandgnissling kan ge ökad rörlighet

En lätt ökad tandrörlighet utöver den normala kan bero på infektion och inflammation i tandens fäste, till exempel som ett led i tandlossningssjukdomen. Den kan även bero på en belastning utöver den normala vilken kan förekomma hos personer som på dagen eller på natten biter ihop tänderna eller gnisslar (bruxism) med stor kraft.

Bruxism förekommer hos uppskattningsvis 20 % av befolkningen och kan hos patienter med parodontit påskynda förlusten av fäste kring de belastade tänderna. Den skadliga effekten av bruxismen kan motverkas med en bettskena som fördelar belastningen och skyddar tänderna under natten.

Parodontiten i samverkan med krafter från tuggning och från tungan kan ibland orsaka så kallad "tandvandring", vilket innebär att tänderna flyttar sig från sin ursprungliga plats. Förändringen sker under loppet av flera år och visar sig genom att det blir mellanrum mellan två eller flera framtänder.

Samtidigt kan tänderna tippas något ut från munnen, så att de får ett mera framskjutet läge. Om förändringen är störande kan den ibland korrigeras genom tandreglering. Det kan göras endast om parodontiten är behandlad och tandköttet inte är inflammerat. Vidare krävs att tänderna har tillräckligt kvarvarande fäste.

Sjuk tand ger minskad motståndskraft

En frisk ("vital") tand har blod- och nervförsörjning genom en central kanal i tandens mitt, rotkanalen. Kanalen har en ingångsöppning vid rotspetsen och sträcker sig genom hela roten och upp genom två tredjedelar av tandkronan. Innehållet i kanalen kallas "tandpulpan". I samband med karies (hål i tanden) kan bakterier nå in till pulpan som då blir infekterad varvid pulpan förstörs. Bakterier i rotkanalen kan spridas ut genom rotspetsen och kan ge besvär i form av svullnad och värk. Tanden måste då behandlas genom rotfyllning - man rengör och fyller ut rotkanalen.

Undersökningen omfattar ibland även ett vitalitetstest av de tänder som misstänks vara infekterade i pulpan. Man undersöker då om tandpulpan är frisk eller förstörd.

Mellanrum vid tandrötter samlar bakterier

Särskilda problem kan uppstå vid en parodontit redan när fickorna är några mm djupa, nämligen i de fall tanden har mer än en rot med mellanrum mellan rötterna. Rötternas greningsställe, "furkationen" är svår att rengöra även för en erfaren tandhygienist. Oftast är det de stora kindtänderna, "molarerna" d.v.s. 6-årstanden och de två tänderna bakom den, som har flera rötter och samtidigt är svåra att komma åt att rengöra. Särskilt i överkäken innebär rötternas läge i förhållande till varandra svåra problem i form av åtkomlighet.

Furkationen är ett tacksamt ställe för de sjukdomsframkallande bakterierna; miljön för bakterierna är idealisk. När nedbrytningen och fickan nått en furkation påskyndas därför ofta sjukdomsprocessen. Det ben, som normalt finns mellan rötterna, förstörs och ersätts av inflammerad vävnad.

Det kan i praktiken vara helt omöjligt att komma åt att göra rent i en furkation, både för tandläkaren och för patienten. När patienten får besvär med ömhet vid tuggning eller i form av varbildning tvingas man därför ibland konstatera att infektionen inte går att häva utan att tanden avlägsnas. Dessa tänder förloras därför oftast först vid en parodontit trots att de har de kraftigaste rötterna.

Ibland, när förhållandena är som mest gynnsamma och patienten är skicklig att hantera de speciella borstar som rekommenderas, kan man genom operation öka åtkomligheten i furkationen, så att den efteråt kan hållas fri från plack. Endast om inflammationen på så sätt kan stoppas, kan tanden behållas under överskådlig tid.

En operationsmetod för att rädda tanden innebär att man skapar en tunnel under tanden som kan hållas ren. En annan metod innebär att en eller två av flera rötter tas bort, vilket också kan underlätta rengöringen. Den sistnämnda metoden innebär att tanden måste rotfyllas.

Oregelbunden rotyta försvårar rengöring

Ytterligare tillfällen som ger problem liknande de vid furkationen är tänder med rotfåror eller andra oregelbundenheter på rotytan. När fickan når fåran försvåras rengöringen, aggressiva bakterier ansamlas och sjukdomen accelererar just utmed ett sådant ställe. Det kan ge upphov till en lokalt mycket djup ficka. Om rotfåran är åtkomlig vid operation finns rätt goda möjligheter att få utläkning efter operation.

Sprickor i rötterna leder bakterier

Längsgående sprickor som omfattar mer än en tredjedel av roten kan som regel inte behandlas på annat sätt än genom att roten tas bort. Sprickan leder snabbt ner bakterierna på djupet, vilket ger en aggressiv inflammation med snabb fästeförlust, varbildning och besvär i form av ömhet, svullnad eller värk.

Rötter kan spricka på grund av slag, idrottsskador eller andra olyckshändelser men även på grund av överbelastning. Det är då oftast rotfyllda tänder som är försedda med ett rotkanalsstift som fäster en krona eller som ingår i en bro (brygga) som utförts som ersättning för förlorade tänder. Det är bra att man kan ersätta förlorade tänder. Ersättningar i form av broar innebär dock alltid att belastningen på de kvarvarande tänderna ökar.