Nya operationsmetoder

En oberoende informationstjänst.

Innehåll

Nytt fäste för tanden?

Under de senaste tio åren har nya metoder prövats, som går ut på att skapa nytt fäste i stället för det som förlorats. Metoderna kan ibland ge gott resultat men är fortfarande oförutsägbara -de ger inte alltid en fullständig utläkning.

Membranmetoder

När parodontiten i princip är utläkt och munhygienen är god kan man i vissa fall föreslå operationsmetoder som syftar till att återskapa delar av det bindvävsfäste och ben som förlorats under sjukdomen. Det är framförallt benfickor, furkationer i underkäkens molarer samt tänder som förlorat såväl fäste som tandkött på framsidan, varvid tandhalsen och en del av roten exponeras, vilket utseendemässigt kan upplevas som störande.

I samtliga dessa fall finns det situationer då man kan försöka tillämpa styrd vävnadsregeneration med hjälp av ett membran. Med regeneration menas att den ursprungliga vävnaden återställs, även beträffande vävnadens funktion. Regeneration efter parodontit innebär att tandens fäste återskapas och inte, som vid en vanlig operation, vävnaden blir frisk p.g.a. att den sluter så tätt intill tanden att bakterierna förhindras tillträde. Tanden får då inte tillbaka sitt ursprungliga fäste.

Vid membranoperationen öppnas en lucka i tandköttet och tandroten rengöres noga. Därefter placeras ett tätt membran över defekten (benfickan, furkationen eller tandhalsen) och det kringliggande benet. Membranet knyts tätt omkring tandroten varefter tandköttsluckan placeras tillbaka och sys fast på sin plats så att tandköttet helt täcker membranet.

Under de c:a 6 veckor som membranet kan hålla tätt, ges de vävnader som finns under membranet tillfälle att utfylla defekten. Det är bland annat bindvävsfästet och benet som ges tillfälle att återskapas. Membranet styr läkningen så att fästefunktionen återställs; man får en regeneration.
I särskilt utvalda fall och speciellt hos patienter med mycket god munhygien tycks förutsättningarna för regeneration vara goda.

Möjligheten att placera benvävnad eller benersättningsmedel under membranet har provats och kan ibland ge goda resultat. Det är endast under speciella förutsättningar som man kan räkna med lyckade resultat av membranoperationer med eller utan bentransplantat. Dessa metoder är inte ett sätt att behandla parodontiten. De är till för att eliminera en del skador som uppkommit på grund av parodontit. Som tidigare framhållits tillämpas sådana metoder endast på patienter som förmår hålla bakterierna borta. Sådana metoder är helt utan effekt i närvaro av plack.

Emaljmatrix protein

Svenska forskare vid Karolinska Institutet i Huddinge har lyckats renframställa de naturliga substanser som styr utvecklingen av tandrötterna och deras fäste när tänderna bildas. När detta ämne efter operativ rengöring, tillföres ett område som förlorat fäste på grund av parodontit, utvecklas i gynnsamma fall ett nytt fäste och nytt ben; man får en regeneration. Det är, liksom vid membranoperationen, endast vissa typer av defekter (benfickor, furkationer, tandhalsar) där metoden har förutsättningar att lyckas.

Även denna metod kräver att parodontiten har behandlats samt att munhygien är god för att resultatet skall vara bestående. Teorin bakom metoden tycks ha en betryggande vetenskaplig grund. Ännu är antalet vetenskapliga studier på patienter få att metoden fortfarande måste betraktas som ofullständigt utprovad.

Även om dessa nya metoder ännu inte är så pålitliga att man säkert kan utlova resultat, har de goda resultat, som ibland uppnåtts i de utvalda fallen, faktiskt inneburit att tänder som tidigare betraktats som förlorade, kunnat bevaras. De kliniska försök som pågår förväntas ge klarare besked om metodens begränsningar.

Framtiden inger hopp

Specialisterna fäster stort hopp till den forskning som pågår inom området, att den skall utmynna i ännu bättre metoder, som med större säkerhet och i utökat antal fall skall innebära att parodontitens skadeverkningar skall kunna behandlas. De nya metoderna minskar inte betydelsen av tidig diagnos och konventionell behandling av sjukdomen, det ger fortfarande det ojämförligt bästa resultatet.

Det finns ett antal preparat på marknaden som gör anspråk på att kunna påverka parodontiten gynnsamt. För en del av dessa gäller att vetenskapligt stöd för användningen antingen helt saknas eller är så bristfälligt att användningen inte är försvarbar, om den leder till att den vanliga behandlingen, som är inriktad på att bekämpa bakterierna, sjukdomens orsak, fördröjes eller uteblir.

Beträffande vissa preparat har det i kliniska försök klart visats att preparaten helt saknar effekt. Fortfarande är grunden i all behandling av parodontit, patientens eget munhygieniska arbete.